Det börjar alltid med något litet som skaver eller klibbar sig fast.
Det kan vara ordet “marigt” eller “päls”.
Jag är ofta tyst trots att orden trängs där inne under huden
som små frön. De kliar.
Om jag får panik eller blir kär eller har sorg eller drabbas av
någon annan stark känsla kan fröna aktiveras och börja gro.
Texter växer som grenar och rötter, upp och ner och åt
sidorna och det kan också hända att alltsammans trycker sig
ut ur kroppen min i form av film eller handmålade pratbubblor
till allmän beskådan!
Jag förstår inte alltid själv hur det kunde bli så men alla som vill
är välkomna att se!