En linje är helt enkelt en punkt som går på en promenad….
Eva Beierheimer, Terese Bolander, Solveig Lindgren Inderbitzin och Kristina Stark.
Konstnärerna har inför utställningen arbetat med verkserier. I teckningen och grafiken har de likartade arbetssätt; de utgår från detaljer och strukturer som växer till större helheter. Trots liknande metoder har slutresultaten ändå väldigt olika uttryck. Det inverterade avtrycket återkommer i både grafisk och tecknad form och kan symbolisera en parallell värld eller fantasin om en sådan. Underliggande kan också skönjas platsernas betydelse, må de vara faktiska, fiktiva eller uppbyggda av ettor och nollor.
Utanför arbetsprocessen har pandemins realitet påverkat både verk och förberedelser. Konstnärerna har fått verka solitärt och som i resten av samhället har möten fått utföras digitalt. Tillsammans men ändå inte. Den fysiska enskildheten.
Just den digitala världens uppbyggnad anknyter Eva Beierheimer till i serien ”Binary” som utgår ifrån ett bruksmaterial i konstvärlden: bubbelplast. Bubblorna används som ett rastersystem där punktuella ingrepp görs genom taktilt arbete (trycka sönder bubblor). Närvaron och frånvaron av luften i bubblorna blir synlig i dom infärgade avtrycken och anknyter till den digitala världen som är uppbyggd på ett binärt system av nollor och ettor, samt dess fysiska ursprung – hålkort med stansade hål.
I likhet med Beierheimer har även Kristina Stark startat sin praktiska process med hanteringen av ett förbrukningsmaterial. Som tryckplåtar till sina koloristiska verk har hon använt sig av något så i högsta grad aktuellt som förbrukade visir. Visiren har bestämt storleken och formen på trycken. De slutgiltiga bilderna har tagit sin form ur konkreta naturföremål som under arbetsprocessen transformerats till något annat som skulle kunna anknyta till de förstärkta känslolägen vissa upplevelser kan framkalla.
Upprepningen är central i Solveig Lindgren Inderbitzins arbete. I meditativa/ kontemplativa tillstånd upprepar hon punkten och cirkeln likt ett mantra. Frågor som kontempleras är alltings förgänglighet och föränderlighet, vår planets tillstånd, klimatkrisen, det akuta behovet av ett annat sätt att leva och krisers potential att vara en portal till en ny verklighet. Miljötemat blir extra tydligt i en trave överkorsade tryckplåtar benämnda ”Planet”. Förbrukat material som blir något i sig självt och inte bara kastas efter att ha gått genom tryckpressen ett visst antal gånger.
Använt sig av ett och samma material upprepade gånger har även Terese Bolander gjort i sitt verk ”Åmynnsudden”. Pressade blommor har minutiöst tecknats av för att sedan bli förlagor för mörka speglingar där blomman suddats fram ur ett lager med blyerts. För att bevara och delvis gömma den sköra pressade blomman har den därefter täckts av stearin.
Utställningens titel är sprungen ur ett citat av konstnären Paul Klee och har väglett i att allt börjar med en punkt som en i början inte vet vart den ska ta vägen. Det blev symptomatiskt för den här utställningen; att deltagarna inte visste hur utgången skulle bli, den uppgjorda planen gick inte att genomföra på grund av yttre omständigheter, promenaden blev en annan.